för det första vill jag understryka att jag är en helt normal person med till synes inga psykiska problem. jag är precis som alla andra! utåt sett i alla fall. jag visar inte gärna att jag mår dåligt inför mina vänner. stenansiktet. jag vill visa mina bra sidor när jag träffar folk, såklart. men nu är det så att jag har ett problem som jag kämpat med i flera år (jag tror det började så smått i högstadiet, men eskalerade i gymnasiet) — trichotillomani. en hemsk sjukdom för dom som har den. för min del skulle jag nog inte kalla det för sjukdom, jag vet inte varför. men jag skulle nog kalla det psykisk störning, nästan. impulskontrollstörning. något i mitt huvud är fel i alla fall!

jag drar hår. varför vet jag inte. det är skönt, rogivande.. knasigt. 

Vem vet om det?
ingen vet om det här, bara min pojkvän. efter att vi hade varit tillsammans i nästan ett år och jag låg i sängen och snyftade kväll efter kväll var jag smått tvungen att göra något jag aldrig tänkt göra — berätta. och det var så hemskt, men samtidigt så himla skönt att berätta för någon. någon som inte dömde, någon som tröstade och förstod. han är min bästa vän, utan honom skulle jag vara flintis, brukar jag tänka. nu är det några kala fläcker på vänster sida av mitt huvud, som jag döljer väl, och tydligen lyckas med, eftersom ingen någonsin har märkt något konstigt.

men nu var jag inte själv. jag hade min älskade vän som stöttade mig i allt. jag höll till och med upp med dragandet under någon period, för att jag ville att han skulle bli stolt och glad :) men hur länge jag än hållit upp så har det alltid skitit sig i slutet.

jag känner mig verkligen som ett freak. jag är så konstig som inte kan kontrollera mina egna händer. ibland vill jag bara kapa av mig vänsterhanden för att jag hatar den så. ibland får jag panik, tårarna rinner, jag hyperventilerar och bankar mig själv i huvudet. såna gånger vill jag nästan dö. om jag inte hade J hade jag velat dö. men han får mig att vilja kämpa. fast jag skulle aldrig ta mitt liv, nej nej. det är jag för feg för. och livet har faktiskt sina goda stunder. men vid dom här tillfällena som jag får sån ångest vet jag inte vart jag ska ta vägen. jag brukar låsa in mig på toaletten för att ingen ska komma in. aldrig att han skulle få se mig såhär. där sitter jag tills det lagt sig. sen går jag ut igen och låtsas som att allt är bra.

Finns det hjälp att få?
det återstår att se. för ungefär två månader sen när jag satt vid köksbordet och drog och drog, och upptäckte den lilla äckliga högen på golvet kände jag att det var nog. jag behöver hjälp. jag kommer aldrig någonsin bli kvitt det här. jag behöver hjälp. så jag skickade ett mail till ungdomsmottagningen och fick träffa deras "doktor". hon skickade vidare till psyk-avdelningen på sjukhuset för att fråga vad dom tyckte skulle göras. kortfattat alltså! vi pratade om massa saker. men i alla fall, jag fick förra veckan ett brev med tid till sjukhuset. nästa tisdag. 2 juli. jag är jättenervös. men jag ska försöka att fortsätta skriva om hur det går och så.

ta hand om er!

jag älskar dig, j. tack för att du finns.